﻿global metapost
högsta.Id 0

metapost
Status publicerad
Källid 110
Titel Begreppsförklaringar
Titel.kortform Begreppsförklaringar
Titel.dokumentnr
Titel.överordnad
Utgivningsår 2006
Utgåvenr
Ställe
ISBN-kod
ISSN-kod
SAB-kod
Utgivare.1.urspr.organisation Skogsstyrelsen
Utgivare.2.nu.organisation
Klassifikationssystem.1.namn
Klassifikationssystem.1.kortnamn
Klassifikationssystem.1.url
Klassifikationssystem.1.beskrivning
Tolka.OKGR-märkning baraOmInteOrdklassSjälvklar
Tolka.skillnadTermSynonym.förvalt troligenIngenSkillnad
Tolka.skillnadTermSynonym.sv troligenIngenSkillnad

svTE bonitet
svFK Bonitet är ett begrepp som används för att beskriva en ståndorts (växtplats) naturgivna förmåga att producera virke uttryckt i m&#x00B3;sk per ha och år. Bonitering innebär att man bestämmer ståndortens förmåga att producera virke. Produktionssiffran anger medelproduktion (m&#x00B3;sk per ha och år) vid kulminationen i ett idealt tillstånd som utnyttjar ståndorten så väl som möjligt.

svTE ståndortsindex i meter
svFK I fält är det svårt att direkt mäta boniteten. Därför bestäms ett ståndortsindex med hjälp av uppmätta egenskaper hos beståndet eller växtplatsen. Ståndortsindex anger den höjd i meter som de grövsta träden antas kunna uppnå vid 100 års ålder för tall, gran, bok och ek. För contorta och björk samt övriga lövträd gäller 50 år. Den inledande bokstaven i ståndortsindex visar huvudträdslaget för växtplatsen.

svTE huggningsklass
svFK Huggningsklassen skall karaktärisera skogens utvecklingsstadium vid inventeringstillfället. Klassificeringen grundas huvudsakligen på den huggningsform som skulle tillämpas om den ifrågavarande skogen skulle bli föremål för ett ingrepp. Det är huvudskiktets utvecklingsstadium som bedöms. Ålder samt eventuell åtgärd är de enskilda faktorer som styr mest. Indelningen i huggningsklasser anknyter även till bestämmelserna i skogsvårdslagen vad avser reproduktionsplikt och lägsta tillåtna ålder för föryngringsavverkning m.m. Endast bestånd med målklass PG eller PF erhåller en huggningsklass.

svTE kalmark
svFK Omfattar kal skogsmark och under föryngring liggande mark, med eller utan spridda beståndsrester. Skogsmarken kan antingen omfattas av skyldigheten att anlägga ny skog eller där återväxten med hänsyn till trädslag, ålder och/eller 
 plantantal ej är säkerställd. Till denna klass hänförs även skogsmark med fröträd och skärmar samt skog som på grund av sitt uppkomstsätt är extremt gles.

svTE K1
svFK kalmark som är obehandlad eller ofullständigt behandlad (åtgärder kvarstår)
svAN Kal skogsmark där återväxtåtgärd/-er behövs (enligt skogsvårdslagen) för att erhålla återväxt av tillfredsställande täthet och beskaffenhet. 
RIFR Två definitioner?

svTE K2
svDF kalmark under föryngring, behandlad med nödvändiga återväxtåtgärder (åtgärder utförda)
svAN Hit förs föryngringar där alla åtgärder som behövs för att erhålla återväxt av tillfredsställande täthet och beskaffenhet (enligt skogsvårdslagen) har utförts, men senaste tidpunkt för hjälpplantering inte har passerats. 

svTE röjningsskog
svDF skogsmark bevuxen med plant- och ungskog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet (enligt skogsvårdslagen) som har passerat senaste tidpunkt för hjälpplantering och där fler än hälften av de härskande och medhärskande träden är klenare än 10 cm i brösthöjd

svTE plantskog
svBT R1
svDF skog vars huvudträdslag har en medelhöjd som är lägre än 1,3 meter

svTE ungskog
svBT R2
svDF skog vars huvudträdslag har en medelhöjd som är 1,3 meter eller högre

svTE gallringsskog
svDF skog som på ett tillfredsställande sätt utnyttjar markens produktionsförmåga, vari fler än hälften av de härskande träden uppnått minst 10 centimeter diameter i brösthöjd
svAN Normal avverkningsform är gallring för att främja skogens fortsatta utveckling.

svTE yngre gallringsskog
svBT G1
svDF skog som är yngre än lägsta tillåna ålder för föryngringsavverkning

svTE äldre gallringsskog
svBT G2
svDF skog som uppnått lägsta ålder för föryngringsavverkning

svTE föryngringsavverkningsskog
svDF skog som på ett tillfredsställande sätt utnyttjar markens produktionsförmåga och som uppnått en sådan ålder att en avverkning normalt åtföljs av återväxtåtgärder i någon form

svTE skog som kan föryngringsavverkas
svBT S1
svDF yngre avverkningsbar skog som ej är att hänföra till S2

svTE skog som är mogen att föryngringsavverka
svBT S2
svDF skog som uppnått lämplig växttid eller som av andra skäl bör föryngringsavverkas

svTE lågproducerande skog
svDF skog som inte utnyttjar markens produktionsförmåga på ett godtagbart sätt och som omfattas av skyldigheten att anlägga ny skog eller där skogstillståndet är uppenbart otillfredsställande, bör normalt föryngringsavverkas

svTE restskog
svBT E1
svDF restskog som lämnats efter en avverkning eller som uppkommit på grund av skada som har skett under den senaste 20-årsperioden med ett virkesförråd som bedöms vara under hälften av det förråd som normalt bör finnas

svTE E2
svDF gles skog eller skog av ett för marken olämpligt trädslag, vars virkesförråd är mindre än en tredjedel av det förråd som normalt bör finnas
svAN Glesheten skall ha uppkommit för mer än 20 år sedan genom avverkning eller skada eller har sin grund i skogens uppkomstsätt. Undantag: skog av hagmarkskaraktär. 

svTE hagmarkskog
svBT E3
svDF gles skog av hagmarkskaraktär som i övrigt uppfyller definitionerna för E2

svTE skikt
svFK De flesta bestånd i dagens skogar är enskiktade. Ibland är dock beståndet uppdelat på flera skikt och kan då beskrivas som huvudskikt med ett fröträd/skärmträdskikt och/eller ett övrigt skikt. 

svTE huvudskikt
svSYTE skikttyp 1
svFK Förutsätts täcka hela beståndets yta. Huvudskiktet är bonitetsvisande och styr valet av bl.a. huggningsklass. Normalt utgör, i höjd mätt, det högre skiktet huvudskikt. Hit förs även skärmställningar vars virkesförråd överstiger den nivå där skyldighet (enligt skogsvårdslagen) att anlägga ny skog normalt inträder. Är virkesförrådet lägre beskrivs det högre skiktet istället som skikttyp 2 (fröträd/skärmträd) och det undre skiktet utgör huvudskikt.

svTE fröträd/skärmträd
svSYTE skikttyp 2
svFK Anges för bestånd med fröträd eller olika högskärmar där virkesförrådet är så lågt att skyldighet att anlägga ny skog har inträtt enligt skogvårdslagen. Det yngre undre skiktet utgör huvudskikt. Om skiktet inte täcker hela ytan för beståndet, anges en arealandel.

svTE övrigt skikt
svSYTE skikttyp 3
svFK Kan anges för bestånd med t.ex. lågskärm eller för ett lägre ofta spontant uppkommet plantskikt i ett äldre bestånd samt för olika typer av flerskiktade bestånd. I medvetet påbörjade föryngringar med successiv avverkning anges ett undre skikt som skikttyp 3 tills dess att virkesförrådet i skikttyp 1 är så lågt att det istället ska utgöra skikttyp 2. Detta görs för att betona att föryngringen är påbörjad trots ett högt virkesförråd. Om skiktet inte täcker hela ytan, anges en arealandel.

svTE terrängklasser
svAN Klassificeringen har gjorts enligt ”Terrängtypschema för svenskt skogsbruk” från SkogForsk.
 Huvudsyftet med terrängtypschemat är att få en enhetlig beskrivning av terrängen. Därigenom underlättas bedömningar av olika maskiners framkomlighet och kapacitet i varierande terrängtyper.
 Beskrivningarna avser barmark under normala förhållanden och omfattar den dominerande klassen i varje bestånd. Hänsyn har ej tagits till mindre delar med avvikande förhållanden.
 I samband med planens upprättande kan fyra koder för olika egenskaper registreras. I planen skrivs däremot de olika faktorerna ut som klartext. De fyra faktorer som bedöms är: Grundförhållanden, jordart, ytstruktur, lutning. Med grundförhållanden avses markens bärighet och med ytstruktur markytans jämnhet. Jordarterna beskrivs i klasserna:
   1 Grusig morän 
   2 Sandig morän 
   3 Sandig-moig morän 
   4 Moig-, mjälig-, lerig morän 
   5 Grus 
   6 Grovsand
   7 Mellansand
   8 Grovmo
   9 Finmo, mjäla, lera
   10 Torvmark

svTE vegetationstyp
svFK Vegetationstyper anges som ett samlat uttryck för att ange och gruppera olika ståndorters näringsutbud. Den dominerande vegetationstypen för beståndet anges. I beståndet kan förkomma en eller flera avvikande vegetationstyper. Vegetationen indelas i olika vegetationstyper efter artförekomst och täckningsgrad inom fält- och bottenskikten. Till fältskiktet räknas örter, gräs, halvgräs, ris, ormbunkar, fräken- och lummerväxter. Mossor och lavar bildar bottenskikt. Med hänsyn till utbudet av växtnäringsämnen urskiljes följande vegetationstyper på fast mark:
   Lavtyp
   Lavrik typ
   Fattigristyp
   Kråkbär-Ljungtyp
   Lingontyp
   Blåbärstyp
   Starr-fräken
   Smalbladig grästyp
   Bredbladig grästyp
   Mark utan fältskikt
   Lågörtstyp
   Högörtstyp
   Frisk rikört, kalkkrävande flora
   Blåbär - fräken
   Högstarr
   Klotstarr
   Lågstarr
   Odon-lingon-skvattram
   Rosling - tranbär

svTE fuktighetsklass
svFK Tillsammans med vegetationstypen används ofta även fuktighetsklass. Den dominerande fuktighetsklassen för beståndet anges. Mindre avvikande delar kan förekomma. Följande fuktighetsklasser finns:
   1 Torr mark
   2 Frisk mark
   3 Fuktig mark
   4 Blöt mark

svTE skogskubikmeter
svBT m&#x00B3;sk
svDF hela stamvolymen ovan stubbskäret inklusive bark

svTE kubikmeter fast mått
svBT m&#x00B3;f
svDF verkliga volymen av hel stam eller stamdel

svTE kubikmeter toppmätt
svBT m&#x00B3;to
svDF produkten av en stocks längd och toppdiameter

svTE på bark
svBT pb
svFK med bark
svAN Används tillsammans med övriga enheter för att ange om barkens volym ingår eller ej.
svEX Exempel: m&#x00B3;f ub eller m&#x00B3;f pb.

svTE under bark
svBT ub
svFK utan bark
svAN Används tillsammans med övriga enheter för att ange om barkens volym ingår eller ej.
svEX Exempel: m&#x00B3;f ub eller m&#x00B3;f pb.
